Victoria Coren, journalist, författare, krönikör och professionell pokerspelare, beskriver i sin självbiografi hur hon aldrig kände att hon passade in i något socialt sammanhang. Ända tills hon upptäckte poker, vill säga. Detta var innan poker hade blivit en del av mainstream-TV-underhållningen; när Coren upptäckte spelet betraktades det fortfarande som en skumraskaktivitet och pågick i dunkla källarlokaler. Och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att vapen och droger var närvarande, om än inte vanligt förekommande. Trots detta attraherades Coren av spelet. De andra pokerspelarna accepterade hennes quirkiness, den som gjort att hon inte passat in i andra sociala sammanhang, och behandlade henne bättre eftersom hon var kvinna. Långsamt lärde hon sig bemästra spelet, ett steg i taget, och gick från att förlora genom att spela försiktigt till att vinna storkovan – hela tiden rädd för att den skräckslagna lilla flickan som fanns inom henne när som helst skulle bryta fram och förstöra allt. Pokerspelare är ett släkte för sig: de hävdar att spelet handlar om matematik och psykologi, men kan inte spela utan sin turbringande maskot; de försöker skinna varandra vid spelbordet men umgås som vänner efteråt, och delar med sig av sina vinster.
Vad som framför allt lockar mig när jag läser recensioner av boken är att den sägs tilltala även de som inte spelar poker, även om den först och främst, som titeln indikerar, är en kärleksförklaring till pokerspelet. Coren är ju en erkänt skicklig författare, som här bland annat beskriver komikern (och pokerspelaren) Ricky Gervais. Till skillnad från de flesta andra kända professionella pokerspelare är Coren dessutom engelska, och sådant är ju alltid tilltalande för en anglofil som undertecknad.
Boken släpptes i september förra året, och eftersom det tar mig evigheter att ta mig igenom en bok när jag samtidigt pluggar och jobbar har jag inte hunnit läsa den än. Men det blir väl något att ta sig an i hängmattan i sommar, då kommer jag att ha tid.
